Och så var man i Asien...

Landat! I alla fall rent fysiskt. På det menatala planet har jag nog ännu inte förstått att jag kommer att leva de närmaste månaderna i denna, just nu gråa stad vid namn: Shanghai.

Jag landade igår (måndagen den 4 feb) kl. 14.00 lokal tid efter en bättre 11 timmar resa i luften från München. Flygbolaget Lufthansa (aka ”Luftwaffe”) föregick med gott exempel och leendena på de charmanta flygvärdinnorna har nog aldrig varit bättre påklistrat. ”Bitte shön” och ”danke shön” i omgångar mellan salta kringlor, gratis sprit i små söta flaskor à la flygplansbar och någonting som skulle föreställa en kycklingwook (Håll er till bratwurst och weissbier kära Luftwaffe och låt er inte inspireras av destinastionens matlgningskonst…).

Flygresan var trots sin längd väldigt behaglig. Jag lyckades muta till mig ett dubbelsäte genom att visa upp mina fina ärr på vänster knä genom hålen i mina väl förberedda rese-mjukisbyxor. Detta plus en hänvisning till min senaste knäoperation fick hjärtat inom den nyanställda, råblonda, hårt flätade värdinnan att mjukna och erbjuda mig möjligheten till bättre benutrymme. ”Inget ont som inte för något gott med sig”, eller hur var det? Apropå ont och gott så avslutade jag även den första av de sju medtagna böckerna: Paulo Coelhos’ Djävulen och Fröken Prym, som varmt rekommenderas till den som önskar fördjupa sig i det ondas och godas metaforer på jorden.

Efter att alla 34 KaosPiloter (tro det eller ej) hade fått sitt bagage, så möttes vi upp av vår kinesiske värd: John Alexander, vilket var hans engelska namn. Hans kinesiska namn uppfattade jag inte då hans fokus låg på att förklara sin yttersta stolthet för att vi kommit till Shanghai. Han menade att vår ankomst var ett gott tecken då det snöat och regnat om vartannat hela veckan, men att det blivit bättre väder när vi anlände. Kalla det vad du vill: Kinesiskt trollkonst eller Moder Jord, men när han två minuter senare välkomnande oss på hela Kinas vägnar (!) så började det regna… hmm.

Vi kom fram till vårt hotell som är en del av CTU (nej, dessvärre inte CTU som i Counter Terrorist Unit i tv-serien ”24” utan som China Textile University). Efter en snabb incheckning till ett förvånansvärt trevligt rum med egen water-cooler (vattnet i kranen går inte att dricka) så skulle vi ut på en första tur i närområdet. Turen avslutades med en första kinesisk middag: Biff med lis, tofu, stekta nudlar med glönsaker och någon del av en kyckling varvades med en kall Tiger-öl (kul att man kan välja mellan rumsvarm eller kall öl för övrigt…). Lite svårt att få den stackars servitrisen att förstå men tack vare att 70 % av all kommunikation sker genom kroppsspråk så klarade vi vår första stora utmaning här i Kina, trots att vår beställning snarare liknade ett skådespel.

Mätta och belåtna gick jag och min kära kamrat tillika rumskompis Torben och lade oss runt 23-rycket. Jag gjorde ett gott försök med min nyöppnade bok: Snabba Cash som jag så länge sett fram emot, men efter att ha tappat boken sju gången pga sömnattacker så valde jag att istället släcka lampan och säga ”zai jien” till mig själv (vilket betyder i och för sig betyder hej då… God natt har jag inte lärt mig än men det kommer inom kort).